Festligt värre

Igår hade vi från labbet lite festligheter hemma hos David, min handledare på plats här. Vi åt helt gudomligt god sushi och drack vodka tonics. Hade jättetrevligt med livliga diskussioner om vetenskap, politik och livet! Inte lika trevligt att gå upp imorse dock och definitivt inte lika trevligt att sitta på jobbet en hel lång dag idag - önskar mig en lång, slapp söndag med massor av cola och slötittande på bakisfilm.

Mindre festligt är också att det bestämts - över mitt huvud såklart eftersom jag är "the data collection slave" - att jag ska göra en runda beteendestudier till direkt efter den här. Inga lediga helger ännu på ett tag alltså... Jag förstår beslutet och det är fattat av ett otroligt positivt skäl. Matt som skulle gjort nästa runda beteendestudier är den skickligaste här på den avlivnings-/fixeringsmetod vi ska använda på mina möss - jag har aldrig gjort det och det är svårt. Eftersom jag dessutom fått så bra resultat är de här mössen så värdefulla för oss att inget får gå fel, därför byter vi uppgift. Jag ska fortfarande snitta och märka in snitten när jag är klar med dem andra mössen så jag får fortfarande jobba molekylärt. Har dock fått stränga order om att ta ett par dar ledigt, se "the city", shoppa lite och ha ett par sovmornar - will do!

Är jag bitter? Njäe, lite kanske... En kort stund, innan jag kommer ihåg att jag är på Yale. Och funkar inte ens det kan jag tänka på blicken David får i ögonen när vi pratar om mina resultat, den säger tydligare än tusen ord att detta kan bli sanslöst bra - och att bara få vara del av det är stort nog!

En månad senare

• Har jag präglat bort "titta åt båda hållen innan du går över vägen"-reflexen; det är ju enkelriktat i typ hela stan. Kommer således bli överkörd när jag kommer hem.
• Har jag lärt mig att tolerera amerikanskt kaffe. Har ju inte direkt nåt val...
• Har jag fortfarande inte varit i NYC :(
• Äger jag en tjock, mysig Yale-hood!
• Har jag slutat störa mig på att det kan vara 30 grader ute, 18 grader inne och 45 i trapphuset - det är ett övergående problem, snart kommer årstiden då jag istället fryser konstant.
• Har "have a good one" tappat sin mening; det står ju bara i dina anställningspapper att du ska säga så till alla!
• Tycker jag fortfarande att det är kul att killar vänder sig om efter mig i korridoren och på gatan. Speciellt en Gamma Theta Epsilon eller dylikt från igår som kom farligt nära en lyktstolpe - synd att han va typ 19...
• Kan jag inte förstå att det redan gått en månad...
• Älskar jag USA - and that ain't gonna change!
  

Fåordigt

Idag när jag gått från...

tog jag inte...

Utan jag gick till...

Och köpte lite lyckobringande...

Sen köpte jag...

Det här ska jag skicka till min gamla lärarinna...

Nu ska jag dricka...

Skål!

Otrygghet - en självuppfyllande profetia?

Om man jämför med vårt trygga Sverige är USA ett väldigt farligt land att vistas i - åtminstone om man försöker bete sig som hemma. Många blir överraskade av att höra att jag får ta omvägar om jag vill gå hem från jobbet, vore det morgon, kväll eller mitt på dagen, men det är tyvärr så verkligheten ser ut här. Går jag raka vägen till stan hemifrån är inte frågan om jag blir rånad (eller värre) utan när.

Den verkligheten har naturligtvis många effekter. En av dem ser man mest hela tiden; polisen. Det finns otroligt mycket poliser och i New Haven finns dessutom dubbla kårer - en för staden New Haven och så Yale-police. Under en 40 min löprunda i mitt helt vanliga, och säkra, villaområde såg jag polisen tre gånger.

En annan effekt är larmstolpar. Runt om i staden, i anslutning till campus finns nödtelefoner utmärkta med blå lampor som kan ge direktkpntakt med polisen. Yale har även busslinjer. Men till skillnnad från vår enda campusbuss hemma som förbinder HU och Valla med varandra och Campus Norrköping under skoltid så finns här fyra busslinjer som tätt trafikerar hela campus, sent in på natten och även på helgen, trots att inga platser som trafikeras är utom promenadavstånd. Detta är en service såklart - och uppskattat även av mig när det ösregnar - men framför allt en säkerhetsåtgärd.

Men det finns en effekt bortom effekterna. Ju mer otrygga människor känner sig i sin närmiljö desto fler stannar inne, tar taxi eller åker två kvarter med Yale-bussen - man kapitulerar inför de element som inte ska ha makt i samhället, de som inte följer våra gemensamma spelregler - och du möter ännu färre hederliga människor ute i stadsmiljön. Din egen kapitulation kryper närmare när fler och fler ger upp inför brottslighet och otrygghet - som således blir lite av en självuppfyllande profetia.

Rydsskogskids och Lambohovsdåd bland annat pekar på en liknande utveckling hemma; men när jag kommer hem tänker jag fortsätta cykla genom skogen. För tjejen jag möter i den mörka svängen - hon blir säkert glad av att jag också valde den vägen.

I väntan på hösten

Det verkar som det börjar nalkas höst hemma. Vänner och familj talar om mörka kvällar, svala nätter och en krypande känsla av att ljuset är på väg bort.

En av mina morgonrutiner här är att kolla bloggar så fort jag fått in första musen i boxen. Läste Kiccis imorse - tänkte att det va bäst för mig med att dunka Guetta för att inte bli höst-vemodig. Fann mig dock ganska snart lyssnandes på Melissa Horn istället...

Jag vill inte spara min längtan. Jag har tänkt men aldrig fått tala. Så feg att jag viskar, du hör säkert ingenting alls...

Kicci bad om mer sommar, jag ber istället om höst. Brinnande träd, löv på trottoaren, svalka mot kinderna. Jag längtar alltid efter hösten i Augusti - sen hatar jag den i November och längtar efter julen istället, det går väl ihop med att jag alltid är påväg nånstans. Men än så länge är det sommar och hett och allt jag kan göra är att vara utled på att vara solblond, brunbränd, ha bara ben och kortärmat; och längta efter kylan - och efter er därhemma...

På begäran

Det har önskats fler bilder på söta möss. Jag har försökt; det är inte lätt att fotografera de små liven eftersom de vägrar sitta still - och de här mössen är ändå mycket lugnare än några andra labmöss jag nånsin träffat på! Här är några försök i alla fall...

M1 sov så sött, så det va ju piece of cake. Han har redan testats idag och då brukar de bli trötta och somna.

M2 va också rätt lugn. Han är en av de äldsta jag har så han är nog redan ganska dement.

Sen gick det utför med bildkvaliten. M4 är ung, pigg och snabb - oskärpa blev resultatet!

M5 ville inte vara med på bild utan ville tillbaka ner i buren. Han är den klarast lysande stjärnan just nu. Både snabb och duktig!

Kvalificerade jä**a f**t-lördag

¤£#$&%¤+&!!!

Det va becksvart när jag vaknade. Funderade nån sekund på varför jag vaknat, innan jag insåg att det kunde va vilket som helst av tre skäl; den sprängande huvudvärken som förebådade migrän, regnet som fullkomligt dånade mot taket eller åskan som annonserade sig med blixt och dunder som hämtat ur en katastroffilm. Vet fortfarande inte vilket som va skälet.

Tänkte att det åtminstone va mitt i natten så jag kunde sova bort huvudvärken och ovädret skulle hinna dra bort innan det va dags att vakna och ta bussen till jobbet (saknar min bil!!!) - ända tills jag tittade på klockan. 04.58; väckarklockan ringer 05.40...

Regnet hann i alla fall dra bort innan jag skulle gå men ersattes av ett solsken som i sin tur gav en tryckande, ångande värme som jag inte alls uppskattar när jag har så satans jävla ont i huvet.

Tur att apoteken i alla fall har dygnet-runtöppet! Jag längtar till kvällen. Ett stort glas iskall cola, ett paket värktabletter och Jack Sparrow - allt i min säng...

In charge

Jane har åkt till Portugal för att gå på bröllop och ska vara borta i tio dagar. Innan hon åkte gjorde hon det mycket tydligt för de som bor här just nu att Hanna är boss - sjukt roligt va det att lyssna på!



Nu verkar det som att orkanen Bill ska passera lite närmare här än vad jag gillar, det kommer nog bli oväder i helgen. Vi är i alla fall skyddade från havet av Long Island men blåsigt blir det alldeles säkert. Fick stormberedskapsmail på jobbet förut. Tycker att oväder är mysigt men om det ösregnar kommer jag sakna min bil...

Konsten att vara försiktigt optimistisk

Vetenskap handlar om att ställa frågor och sen skaffa svar på dem. Men svaret på frågan är inte målet; för efter svaret kommer nästa fråga - det tar aldrig slut - och det är tjusningen.

Till frågan hör en hypotes - vad man tror svaret ska bli. Tror och hoppas; för hypotesen är oftast det häftigare av de svar man kan få. Just nu är min hypotes att mina gamla möss ska ha sämre luktsinne än de unga eftersom deras Alzheimer är mer utvecklad. Så självklart hoppas jag att det ska synas i resultaten, för det skulle betyda att vi kan gå vidare till nästa fråga.

För att få svar på alla dessa frågor lägger vi ner så mycket tid och arbete, och så ofta får vi inte de svar vi tror och hoppas på - de svaren är lika viktiga och värdefulla - men känslan är trots det så mycket större när man kan styrka sin hypotes. Därför tillämpar vi försiktig optimism. När nåt ser ut att fungera är tricket att inte börja dansa runt och dricka champagne utan att gräva ner sig ytterligare, jobba hårdare och ställa högre krav på resultaten. Allt för att inte jubla i förtid och kunna ta i ordentligt den dagen man är säker.

Det här ligger vanligtvis inte för mig. Jag är en allt eller inget-människa. Men just nu är jag väldigt, väldigt försiktigt mycket optimistisk.

Jag kanske får det svar jag vill ha!

Fuck Yeah!

91 grader Fahrenheit (typ 32 vanliga grader) i skuggan ute. Men jag är lika galen som vanligt och peppar för intervaller!

Uppdaterar senare ikväll om framgångar på lab - om jag inte dött av värmeslag vill säga!

Pharmacia

Pharmacia, ge mig kraft och mod, med små, underbara piller. Pharmacia, strömmar i mitt blod. Jag blir som en skållad iller. Jag orkar och jag hinner, svettningarna försvinner. Dubbelverkande och effektiv Pharmiacia, ge mig nio liv. Jag blir vacker rik och effektiv...

Lite av ett ledmotiv, eller snarare en livsfilosofi!

Smarta människor har sagt mig att man ska sova 8 timmar. Yeah right! När då?

Igår när jag va ute och sprang började jag begrunda hur man egentligen får det så kallade livspusslet att gå ihop. Jag är ju liksom lite utanför mitt eget pussel just nu, så jag har bra överblick. Jag gör visserligen långa arbetsdagar just nu, men utöver träningen har jag ingenting direkt utöver det inbokat i kalendern - trots detta hinner jag inte sova mer än 6 timmar/natt. Hemma har jag en hel hög med bollar i luften jämt, så hur jag får in sömn i schemat alls är ett mysterium. Det är ju skola, möten, jobb, möten, kampanj, möten, fika, middagar, möten, Hg...

Tro bara inte att jag vill minska antalet bollar! Nej då, jag tar mig gärna an ytterligare ett par till våren. Jag älskar att ha mycket att göra, mycket omkring mig och att vara i farten. Det är bara så ytterligt fascinerande att stå så här vid sidan av och se det.

Och även om jag inte sover mycket här heller tror jag att den här hösten blir R&R för mig eftersom jag bara har en sak att fokusera på. Sen kommer jag hem och då jävlar!

Den oändliga dagen

Igår kändes arbetsdagen oändligt lång. Va på lab från 7:40 till 19:20 så det va väl i och för sig ganska lång tid också. Jag har vanligtvis ingenting emot långa dagar men igår gick noll och absolut ingenting som det skulle (kändes det som i alla fall). Fick lite nytta gjort under dagen medan mössen arbetade, vilket är en liten tröst i alla fall.







När jag va klar för dagen gick jag förbi Dunkin Donuts och köpte kaffe med både mjölk och socker för att maximera lyckokänslan. Promenerade sen genom downtown och belönade mig själv för att ha kört en veckas tester. Nu äger jag en riktig Yale-tröja - hur mysig som helst!



Tog en låååång varm dusch när jag kom hem. Hällde sen upp ett glas rött, åt vitlöksbröd och tackade högre makter för ängeln Jane som hade bakat chokladkaka åt mig. Myste ner mig mot mina fluffiga kuddar i sängen med mitt vinglas, min chokladorgie och såg nån banal film om ett football-lag.

Mirakelmedicin - Men för vem?

På amerikansk TV rullar tre huvudtyper av reklam just nu. Först och störst är politiska snuttar för eller emot sjukvårdsreformen. De målar bilder av demokratiska dödspaneler eller av onda republikaner som anser att fattiga människor inte är värda sjukvård och lika gärna kan dö - väldigt nyanserat med andra ord! Den andra typen är såklart bilreklam. Handla hos hos den eller den bilhandlaren, den ena sliskigare än den andra, och du får naturligtvis del av Cash for Clunker-subventionen.

Så kommer all denna läkemedelsreklam. Ett fantastiskt fascinerande fenomen. Första halvan av snutten går till att måla upp en vacker bild av hur någon blivit lycklig/smal/smärtfri/frisk. Medicinen X hjälper mot alla dina besvär och på samma gång får du en vacker familj, underbara vänner, superkondition, snygga kläder och en framgångsrik karriär.

Sen kommer den andra halvan - den roliga halvan - Disclaimern. Ta inte medicinen X om du är, har varit eller planerar att bli gravid. Kör inte bil förrän du vet hur medicinen X påverkar dig. Ta inte medicinen X om du blivit myggbiten de senaste tre åren, om du planerar att lämna ditt hem eller om du vill kunna fortsätta dricka mjölk. Ta för guds skull inte medicinen X om din familj har en historia av blodpropp, stroke, cancer, alzheimer, diabetes...
Vanliga biverkningar inkluderar (typ alltid): Huvudvärk, yrsel, klåda, svullnad, nedsatt sexuell förmåga, diarré, ryggvärk, ledsmärtor, stelhet, hjärtklappning osv osv osv osv i all oändlighet.

Tacka vet jag Ipren-mannen!

Äntligen!

Det tog bara två hela veckor - ja, och ett par dagar då. Men nu har jag äntligen fått mitt Yale ID. Jämfört med LiU-kortet är det jättefult. Men det står Yale University Associate på det och det känns stort. Svårt att vänja sig vid att vara mer på fakultets- än studentsidan av saker och ting. Jag räknas inte som student i många lägen här. Hoppas jag gör det på gymmet dock - så länge jag gör det är jag nöjd!

Lycka till salu!

Jag älskar att shoppa! När jag får shoppingcravings blir jag übermaterialist och superytlig. Jag tror att lyckan sitter i att ha den perfekta outfiten, de snyggaste skorna och den läckraste väskan. Speciellt väskor är jag sjukt svag för. Har rätt många (ligger i lä jämfört med Kicci of course :P) men ibland får jag det pappa kallar, och alltid har kallat, väskebrist. Jag måste ha en ny väska att organisera mitt liv i - för jag lever rätt mycket ur min väska.

Hittade en kärlek igår när jag surfade väskor. Måste passa på att åtminstone träffa den när jag är i NYC, kolla om kemin stämmer även IRL.



Surfade lite på Target förut också. Får hålla mig lite i skinnet så jag får hem allt utan övervikt på flyget... Men den här talar till mig också:



Och för en tiondel av priset av den första (tack Target) känns det som; varför inte båda?

Yale Old Campus i några bilder

Don't stop me now...

...don't need to catch my breath, I can go on, and on, and on...

Nu gick det så där sjukt bra igen! Kändes nästan inspirerat till och med på betong. Men, som Någon nyss påminde mig, jag måste fortfarande köpa nya skor. Får bli framåt helgen.

Frågade Jane innan jag gick ut om det är några säkerhetsaspekter jag bör tänka på om jag vill springa när det är mörkt. Det enda va tydligen: Snubbla inte på trotoarkanterna! Haha, jo det skulle ju va snyggt...

Tog lite fina bilder i eftermiddags på Old Campus. De kommer imorn under dagen!

Lyckligt lottad...

Tog den här bilden imorse på väg till skolan. En liten bit av Old Campus som jag passerar igenom på väg till medical school, leende över hur fantastiskt det är att vara här!

R.I.P.

M3(081204-090810) hade tydligen inte upplysts tillräckligt om att han va viktig för studien, för han gick och dog här på förmiddan. Crap!

Förutom att jag missar värdefulla data måste jag nu oroa mig för att jag har nåt smittsamt härinne eller att mina mutant-möss är extra uttorkningskänsliga. Crap, crap, crap!

Aktuell rapport

Bill Clinton - eller president Clinton, som man ska säga - har åstadkommit två bra grejer i dagarna. Naturligtvis är en av dem att han fick de två journalisterna fria ur Kim Jong Ils klor. Det andra är att han för en stund flyttat mediefokus i detta stora land, från det fruktansvärt uttjatade "Cash for Clunkers-programmet" som är Obamas skötebarn. Subventionsprogrammet syftar till att få folk att byta sina stora bensinslukande SUV:ar och PickUps mot mindre, bränslesnålare bilar. Bemärk! Inte en stavelse om miljöbilar eller alternativa bränslen - utan bara mindre törstiga bensinbilar. Det kostar också - massor! Vilket är skälet till media-frenzyn kring hela spektaklet. The Cash for Clunkers program is running out of cash - så senaten väntas i dagarna rösta om 2 extra miljarder USD till programmet som från början fick 1 miljard och ger subventioner på upp till §4500 för ett bilköp. FoxNews har räknat ut att varje bilköp faktiskt kostar skattebetalarna upp emot §6000

Självklart är detta en het potatis och alla fantastiska republikaner jag omger mig med är rörande enigt rosenrasande. Naturligtvis är programmet mer än ett miljöinitiativ i dessa kristider men de flesta man möter som faktiskt tycker att tanken är god irriterar sig över avsaknaden av protektionism - 55% av bilarna som sålts under Clunker-flagg är icke-amerikanska, med Toyota som stor vinnare. Jeremy Anwyl har i Wall Street Journal analyserat och resonerat fram att det inte ens är säkert att försäljningen ökat totalt sett...

Återstår att se om detta frihandelsfientliga, skatteslösande monster tillåts öka med 200%. Hyllningskörerna för programmet är öronbedövande, men jag, och många med mig, frågar: Sen när applåderar amerika skatteslöseri?

Note to self (x2)

1: Ät inte gröna äpplen före löpning.
2: Betong är hårdare än spån - mycket hårdare!

Förutom att jag inte kunde andas, fick ont i benhinnorna, kände av fallet i knäet och hatar att springa i stadsmiljö så gick det bra att springa. Tog det lite lugnt. Eller näe, det gjorde jag som vanligt inte, men jag sprang inte så länge - gjorde en safe slinga på ca 20 min. Lära mig springa på lägre intensitet och puls kan ju bli en av höstens utmaningar.

Payne Whitney gymmet känns väldigt lockande av ännu fler anledningar nu. Jag tror inte att jag hatar att springa på band så mycket som jag trott - det är nog bara att jag verkligen älskar att springa i skogen - och sån kan jag ju se i stjärnorna efter. Herregud! Tänk om de skulle ha ett område med skog mitt i stan, folk skulle ju kunna snubbla på rötter och trampa snett på stenar - goda grunder för stämning!

Är tokmätt efter att ha blivit iproppad underbart goda rester av Jane. Har dessutom fått prata lite politik i köket - Jane är med mig och tokrepublikan, Marcello (Holland) är lite mer sossig och Andreas (Italien) lyssnade mest...

Tacka vet jag mutanter!

Har idag för första gången vatten-matat ett par träningsmöss vi har på labbet för att testa utrustningen och lära ut hur man handskas med gerjerna. Det är två helt vanliga vita möss, men efter en vecka med mina icke-vita trippelmutanter tycker jag de här två är ADHD-mössen från helvetet. De är ju galna, hyperaktiva, rymningsbenägna monster - fick fånga en av de på burkanten fyra eller fem gånger idag! Mina är söta, lugna och snälla - och så länge man inte tänker på den förmodliga huvudorsaken till varför de är lugna och snälla känns det ju bra...

Nog nördat!

Har inte gjort så mycket spännande under helgen eftersom jag inte kan ta mig så långt nu när jag måste se efter mössen varje dag (möss Carin - inte råttor!). Igår va det superfint väder så jag gjorde mitt bästa för att behålla den snygga brännan jag åkte hemifrån med. Idag har det regnat, igen, och jag har tagit ikapp lite MUF-jobb samt förberett en massa filer inför testerna - mycket ospännande med andra ord.

Igår tog jag ett par bilder när jag va på lab. Det här är huset jag jobbar i...



Och det här är Sterling Hall of Medicine - huvudbyggnaden för Yale Medical School tvärs över gatan.



På trottoarerna vid gatan mellan husen, Cedar St, står det varje dag en hel hög med matvagnar - såna man alltid ser i sjukhussåpor. Jag köper lunch för §5 och har så mycket att välja på - har hittills inte ätit samma två gånger men även om jag fortsätter så fram till jul finns det inte en chans att jag hinner igenom alla rätter dessa entreprenörer erbjuder. Mycket får man också, oftast blir det över till middag med. Bilder kommer på detta också nån dag!

Imorn ska jag se om jag kan springa eller om hostan fortfarande sätter stopp...

She's not me...

...är utöver att vara en låt från Madonnas senaste som jag fastnat för idag (alla i känslomässigt handikappades klubb kan nog hitta andra analoger i texten), hur jag känner inför mig själv just nu. Vem är den här osannolikt tuffa, självständiga bruden? Var kom hon ifrån och kan man köpa den typen av självkänsla nånstans?

Levande är bara förnamnet för hur jag känner mig idag. Det går fort, känns som jag kom nyss och har redan avverkat flera dagar. Det går upp och ner. Ibland saknar jag allt därhemma och ibland känner jag mig ensam - men inte en enda gång (hittills, peppar peppar) har jag känt så som all psykologi om kulturkrockar, hemlängtan och transitioner dikterar - jag har inte känt mig liten!

Jag har för övrigt träffat sensommarens kärlek. Han är lattefärgad, den enda med röda ögon och ca 2 månader gammal. Han är duktigast i klassen so far men jag vet att jag måste hålla distans - det kan ju aldrig hålla - han ska ju offras för vetenskapen i början av september.



Har redan skaffat mig en daglig vana som jag vill behålla. Efter varje labdag har jag gått till Starbucks, köpt en grande nånting och satt mig vänd mot New
Haven Green med foten mot skyltfönstret och känt stadspulsen genom skosulan.

Imorn ska jag ta lite bilder på stan så ni får se.

Funderar för övrigt på att börja träna här. Och så måste jag ta reda på var man köper Yale-tröjor...