Jag är en sanslöst dålig förlorare. Jag blir otroligt arg och besviken på mig själv om jag inte är bäst. Vad det än må vara och oavsett om jag inom rimlighetens gräns kan förväntas prestera något över huvud taget. Även om det är första gången jag prövar något. Dessutom måste jag ju självklart prestera bättre än "förra gången". Tydliga tecken negativ, destruktiv perfektionism.
I förrgår kom jag till en förhoppningsvis nyttig och hälsosam vändpunkt i löpspåret. Jag pressade, tryckte på och kämpade fast jag kände att det inte va min dag, allt för att prestera en ny bästa tid. Det slutade med att den stund som ska vara avkopplande och kännas bra bara blev ren och skär smärta - rakt igenom. Så kan jag ju inte hålla på...
Så nu har jag bestämt att tejpa över tiden på pulsklockan och springa på pulstal och känsla. Ikväll testade jag dessutom nytt spår; 5km-spåret i Olstorp. Vilken utmaning! Nu är jag härligt trött i benen. Mot duschen!
10 år sedan